Sweet Lillys

Vaknade med ett ryck, pigg som en lärka, upp och fixade i ordning frukost, slog upp tidningen och… KOLLA! En stooor annons om att vi ska spela på julmarknad i ”obygden”! Coolt!!

Klippte glatt i ordning vantar utan fingrar så jag skulle kunna spela dragspel utomhus trots vinter och kyla.

Väl framme skulle vi gå till vår loge för att plocka upp våra saker. Men vart var logen? Där stod bara en gammal husvagn (en Cabby från tidigt 70-tal). Jodå, fint ska det va´, det var bara att packa sig in i detta mögelluktande hus på hjul.

Väl inne i husvagnen myste vi till det med lite framdukat saft och bulla´. Var det inte bra mysigt ändå att vara på "turné"? Jooodå! Men vänta...  Gungade det inte lite väl mycket så fort vi vickade på tårna? Det kändes som att vi skulle tippa när som helst! Undertecknad – som har lite husvagnsvana efter alla spelmansstämmor genom åren – anade ugglor i mossen och gick ut och kollade. Bomber och granater, skulle dom ha ihjäl oss?! Någon hade bara vevat ner ETT ben - av fyra möjliga - på detta ekipage, så det var ju ren och skär TUR att vi inte välte hela vagnen. (Ett tag var vi åtta stycken bulltuggande människor samtidigt där inne) Suck och stööön, det var bara att steppa runt i kylan, leta reda på den där manicken o veva ner resterande ben. Att hoppas på att nån "arrangör" skulle ordna den saken var icke på tal, det fanns nämligen inte en kotte så långt ögat kunde nå.

Nåväl, lite varm mat kanske skulle värma våra nedkylda hyddor?! Marknaden verkade inte ha kommit igång än, så utsvultna hittade vi efter mycket snurrande en lokal restaurang som lovade att vi skulle få maten i tid och hinna äta innan vårt storslagna framträdande. Efter 30 minuters julmustdrickande hade vår hunger övergått till ren desperation. Vi gick ut med en efterlysning på kocken och då visade det sig att de inte ens hade BÖRJAT med vår mat än (vanliga pizzor) så det var bara att, måttligt nöjda och o-ätna, åka tillbaka till marknadsområdet.

Då började nästa äventyr – att ta sig upp på scenen, dvs ett lastbilsflak med en vinglig anordning påhängd på ena kanten som någon hade mage att kalla för trapp! Lycklig över att levande ta mig upp med dragspel och andra attiraljer tog jag ett steg på flaket och... – oouuuiiiii! Någon skridskoprinsessa har jag aldrig drömt om att bli, men här hade jag chansen att göra blixtkarriär! Lastbilsflaket var halt som såpa, för det hade blivit nån ishinna, så en ny – lite mer spontan – koreografi tillverkades liksom på naturlig väg. Vi halkade omkring som små vantar i våra försök att ta några väl inövda danssteg. Nåväl, "lära så länge man lever" blev melodin - man är väl anpassningsbar!

Det hade samlats en hel skara av publik på torget, säkert en sju-åtta stycken stod där och hoppade! Ja, inte i takt med musiken alltså, utan för att hålla värmen.

Efter ett par låtar blev det riktigt otäckt, det svartnade nämligen för mina ögon! Men vänta, såg jag ett ljus i tunneln? Var det såhär det skulle sluta? Hade jag verkligen hunnit med allt jag ville i livet? Skulle hela livet börja passera revy nu?

Fast det visade sig att det bara var en säkring som hade gått till scenbelysningen, så en stund stod vi i totalt mörker o sjöng för de stackars frusna själar som nu tagit sig dit.

I tidningen hade man annonserat att det skulle vara julmarknad, men den hade dom nog flyttat till okänd ort, för det enda som fanns var ett stånd där man sålde hamburgare och korv samt en parfymaffär man kunde gå in och värma sig i.

Så om man ska se positivt på det - vi luktade väldigt gott på vägen hem i alla fall!

Sweet Lillys består av, för insatta läsare, inte helt inkompetenta glada musikanter med förvisso olika bakgrund...

Uttrycket "minne som en guldfisk" har fått ett ansikte!

Gå in under fliken "Om oss" och sök reda på människan som heter Karina Nilsson! Där är hon/den!

Övningarna inför julshowen är ju som tidigare nämnt i full gång, och det finns ju bara ett sätt att komma framåt, det vet väl alla!

Samma nämnda kompis (som då fyllde 35) har även passerat 40-strecket. Här kommer hans skräckfyllda berättelse om detta!

Klev upp på morgonen utan att det knakade nämnvärt.

Tar mig på egen hand till toaletten, vilket måste ses som en helt ok start på dagen, och tittar mig i spegeln. Jodå, det är samma person som igår.

Drar lite i kinderna och konstaterar att det inte går att flytta ansiktet så farligt mycket.

Kollar ner och ser fötterna! (Okej, jag lutade mig fram lite, jättelite) Lyfter upp magen och släpper ner den. Ryggen håller och faktiskt ingen överdriven whiplash.

Rotar igenom håret och ser att det är övervägande mörkt.

Flinar åt mig själv i spegeln, drar försiktigt i tänderna - dom sitter fast! Vänder och vrider på huvudet - alla tänder kvar!

Jag andas ut - jag är fortfarande ung! Går och lägger mig igen med ett tillfredställande lugn i hela ansiktet.

 Då kommer sambon!  

- Grattis lilla gubben! (Ja,ja, lilla gubben är ju menat som en gullig kommentar, så det är inget att hänga upp sig på)  

Öppnar första presenten: Kalsonger. (Det är helt ok, det måsta alla ha)

Öppnar andra presenten: En tröja. (Det är också ok)

Öppnar tredje presenten: En golfbag (Det här är MER än ok! Det är FANTASTISKT! Hon ser mig som en sexatlet som går ut på golfbanan och låter sin muskulösa kropp i perfekt harmoni betvinga den lilla bollen med ett sensuellt samspel mellan precision och kraft) Öppnar fjärde presenten: En nästrimmer. En NÄSTRIMMER!

Tillbaka till verkligheten i 200 km i timmen!

På kvällen gick jag och några kompisar ut och kollade in ett band på ett ställe. Jag står och lutar mig lite avslappnat ungdomligt mot baren när en tjej kommer fram och pratar med oss. Ena kompisen förklarar att vi har varit på 40-års kalas.

- Näe! Fy fan va tråkigt! Ha ha! Vem fan känner ni som är fyrtio?!

 Ridå!

Sweet Lillys består av, för insatta läsare, inte helt inkompetenta glada musikanter med förvisso olika bakgrund...