Ny istid

Vaknade med ett ryck, pigg som en lärka, upp och fixade i ordning frukost, slog upp tidningen och… KOLLA! En stooor annons om att vi ska spela på julmarknad i ”obygden”! Coolt!!

Klippte glatt i ordning vantar utan fingrar så jag skulle kunna spela dragspel utomhus trots vinter och kyla.

Väl framme skulle vi gå till vår loge för att plocka upp våra saker. Men vart var logen? Där stod bara en gammal husvagn (en Cabby från tidigt 70-tal). Jodå, fint ska det va´, det var bara att packa sig in i detta mögelluktande hus på hjul.

Väl inne i husvagnen myste vi till det med lite framdukat saft och bulla´. Var det inte bra mysigt ändå att vara på "turné"? Jooodå! Men vänta...  Gungade det inte lite väl mycket så fort vi vickade på tårna? Det kändes som att vi skulle tippa när som helst! Undertecknad – som har lite husvagnsvana efter alla spelmansstämmor genom åren – anade ugglor i mossen och gick ut och kollade. Bomber och granater, skulle dom ha ihjäl oss?! Någon hade bara vevat ner ETT ben - av fyra möjliga - på detta ekipage, så det var ju ren och skär TUR att vi inte välte hela vagnen. (Ett tag var vi åtta stycken bulltuggande människor samtidigt där inne) Suck och stööön, det var bara att steppa runt i kylan, leta reda på den där manicken o veva ner resterande ben. Att hoppas på att nån "arrangör" skulle ordna den saken var icke på tal, det fanns nämligen inte en kotte så långt ögat kunde nå.

Nåväl, lite varm mat kanske skulle värma våra nedkylda hyddor?! Marknaden verkade inte ha kommit igång än, så utsvultna hittade vi efter mycket snurrande en lokal restaurang som lovade att vi skulle få maten i tid och hinna äta innan vårt storslagna framträdande. Efter 30 minuters julmustdrickande hade vår hunger övergått till ren desperation. Vi gick ut med en efterlysning på kocken och då visade det sig att de inte ens hade BÖRJAT med vår mat än (vanliga pizzor) så det var bara att, måttligt nöjda och o-ätna, åka tillbaka till marknadsområdet.

Då började nästa äventyr – att ta sig upp på scenen, dvs ett lastbilsflak med en vinglig anordning påhängd på ena kanten som någon hade mage att kalla för trapp! Lycklig över att levande ta mig upp med dragspel och andra attiraljer tog jag ett steg på flaket och... – oouuuiiiii! Någon skridskoprinsessa har jag aldrig drömt om att bli, men här hade jag chansen att göra blixtkarriär! Lastbilsflaket var halt som såpa, för det hade blivit nån ishinna, så en ny – lite mer spontan – koreografi tillverkades liksom på naturlig väg. Vi halkade omkring som små vantar i våra försök att ta några väl inövda danssteg. Nåväl, "lära så länge man lever" blev melodin - man är väl anpassningsbar!

Det hade samlats en hel skara av publik på torget, säkert en sju-åtta stycken stod där och hoppade! Ja, inte i takt med musiken alltså, utan för att hålla värmen.

Efter ett par låtar blev det riktigt otäckt, det svartnade nämligen för mina ögon! Men vänta, såg jag ett ljus i tunneln? Var det såhär det skulle sluta? Hade jag verkligen hunnit med allt jag ville i livet? Skulle hela livet börja passera revy nu?

Fast det visade sig att det bara var en säkring som hade gått till scenbelysningen, så en stund stod vi i totalt mörker o sjöng för de stackars frusna själar som nu tagit sig dit.

I tidningen hade man annonserat att det skulle vara julmarknad, men den hade dom nog flyttat till okänd ort, för det enda som fanns var ett stånd där man sålde hamburgare och korv samt en parfymaffär man kunde gå in och värma sig i.

Så om man ska se positivt på det - vi luktade väldigt gott på vägen hem i alla fall!