Det HÄR tar jag som en personlig förolämpning!

Nu vill jag allvarligt talat veta exakt VAR i näringskedjan vi som kallar oss musiker rankas. Så kom igen gott folk - fä också för den delen - ge på mig bara! Vad har jag och mina gelikar egentligen för värde på arbetsmarknaden?

Idag rann både den berömda bägaren och mitt sinne över. Jag ska ge några korta skildringar som de flesta musiker kommer att känna igen sig i...

Ja visst ja! Somliga som läser detta kanske inte är musiker. För er kan jag leverera den kanske monumentala överraskningen att vi inte föddes som fix färdiga Åsa Jinder, Dregen eller Tomas Ledin. Birgit Nilsson sjöng ingen aria i barnvagnen. Yngwie Malmsteen översatte inte Paganini från violin till gitarr på dagis. (Även om han utan tvekan var ett underbarn och gjorde det i tidig ålder) Sannolikt skrev inte ens Paganini sina fyra oktavs arpeggion i vaggan han heller.

Däremot tillbringade varenda en av oss många, långa timmar i replokalen. Inte bara där förresten. Framför spegeln, dagdrömmande på bussen, i sömnen, överallt! Musiker blir man aldrig av en slump! Möjligen har någon talangfull stackare blivit det av tvång, men som Lill Lindfors sjöng; "Musik ska byggas utav glädje!" De allra flesta av oss har i vår strävan efter att bli musiker förskansat oss bildning via kulturskolan, folkbildningen och/eller akademiska studier. Det finns nämligen ingen självklart utstakad väg till detta yrke.

Någon kommer möjligen ihåg Fame som var en amerikansk TV-dramaserie för barn och ungdomar på 1980-talet. Handlingen kretsade kring ett antal elever vid musik- och dramaskolan New York City High School for the Performing Arts. Danslärarinnan miss Grant säger i inledningsvinjetten; "You've got big dreams? You want fame? Well, fame costs. And right here is where you start paying - in sweat!"
Riktigt så flashig var inte starten för de flesta av oss och några rikskändisar är inte alla heller. Icke desto mindre har vi investerat i tid, energi och pengar för att nå upp till nivån yrkesarbetande musiker. Så tro mig – We payed. In sweat.

Så var det de där skildringarna... Här kommer några:
En nära och kär musikerkollega till mig blev en gång uppringd av en dam som gärna ville beställa musikunderhållning till ett privat kalas. Det var inga som helst problem med att komma överens tills själva betalningen kom på tal. Damen flämtade förskräckt i luren när hon hörde gageanspråket och utbrast uppbragt; "Då låter jag hellre min systerson ta spelningen för en femhundring!" Varpå min kollega trött svarade; "Gör det. Fast det blir inte lika bra."

Det var alltså i damens ögon självklart att en yrkesmusiker av hjärtans lust skulle jobba en lördag för en femhundring. Hon tyckte att det var fullt rimligt att han glatt skulle komma skuttande och rigga anläggningen vid kl 16. Sedan sitta och vänta under det att hon och hennes sällskap åt middag, stämma upp vid 20-tiden till kaffet och underhålla till framåt 23 på kvällen. I bästa fall skulle han kunna packa ihop och vara hemma vid 01-tiden på natten. För en femhundring.

Yeah right!

Nån som på rak arm kan komma på något yrke som har den lönetariffen för ett åtta, tio timmars pass en lördag kväll? Fast det är klart, han skulle ju inte stå på scenen alla de timmarna...

Den här frågan känner nog de flesta musiker igen; "Men vad kostar det om ni bara spelar en halvtimme?"

I mitten på 1990-talet när jag arbetade som heltidsarbetande musiker blev jag rekommenderad tre veckors sjukskrivning för stämbandskatarr av en läkare. På den tiden hade jag inte eget företag utan vi spelade på något som kallades fördelningslista. Det innebar att varje arrangör var min tillfällige arbetsgivare och ansvarade för att skatt och sociala avgifter betalades. Följdaktligen vände jag mig med mitt sjukskrivningsintyg till försäkringskassan och väntade mig naivt nog ersättning under sjukskrivningsperioden.

Min första inbokade spelning vid det här tillfället var ett 45 minuters framträdande i Skellefteå, 40 mil ifrån mitt hem. På fullaste allvar ämnade försäkringskassan betala ut ersättning för; (Är ni med nu?)
Min årsinkomst, delat i 40 timmar per vecka, nedkokat till 45 minuters "faktisk arbetstid" på scenen. Fantastiskt! Man kan föreställa sig den nitiske tjänstemannen som meddelade mig detta. Trodde han på sig själv när han vidhöll att mitt faktiska arbete var på scenen och ingen annanstans?

Jag utgår ifrån Sundsvall och en hastig överblick över min spelplan det året visar:

Vecka 12
Tors: Mucky Duck, Umeå, trubadur, 3 x 45 min
Fre och lör: Hemavan, After ski med bandet, 90 min

Vecka 13
Ons: Klockutdelning SCA Villa Marieberg Sundsvall, 2 x 30 min
Fre: Pubafton Gävle, 3 x 45 min
Lör: Café´August Hudiksvall, scenshow med bandet, ca 50 min

Det gör i runda slängar nästan nio timmar effektiv speltid. Så jajemen. Jag förstår precis hur o-musiker och tjänstemän på försäkringskassan resonerar. Satan i gatan vad vi har bra betalt per timme!

Sådan här extrem dumhet kan tära på ens tålamod till bristningsgränsen. Och idag gick sprinten.

Vi fick en spelförfrågan av en kvinnlig organisation bestående av betydligt bättre bemedlade damer än den kategorin jag tillhör. Då har jag ändå idag en anställning, dock som kulturarbetare, men med fast inkomst varje månad. Vars lön inte tillnärmelsevis motsvarar medelinkomsten hos nämnda organisationsmedlemmar. Ett faktum som utan tvekan bidrog till att undertecknad exploderade.

Det skulle vara väldigt enkelt att avfärda mig som en avundsjuk "wannabe-rich-bitch", en misslyckad gnällkäring. Gör gärna det om du vill, men säg det gärna rakt i mitt ansikte i så fall! Och framförallt - lyssna klart på vad jag har att säga.

För naturligtvis skulle jag gärna själv vara "välbärgad"! Jag har länge varit ensamstående mamma till mina två underbara barn. Självklart skulle jag ta ner månen till dem om jag kunde! Jag har tänjt på gränsen för vad jag orkar, härdar och kan stå ut med för mina barns skull. (Men den musikaliska/filosofiska diskussionen sparar jag till ett annat forum)

Den absoluta gränsen för vilken idioti jag klarar av att hantera nåddes idag när denna organisation EFTER lämnad offert (som för intresserad är femsiffrig) erbjöd 1000 svenska riksdaler för oss TRE musiker. Men det var ju för den goda (extremt luddiga) sakens skull som vi hjärtans gärna var välkomna att spela en måndag kväll i december när damerna har sitt möte.

My ass! Up yours! Fuck U all the way! Spela apa gör ni alldeles utmärkt själv så jag stannar hemma den kvällen. Jag bokar tvättid, lagar korvstroganoff till min son och ägnar mig åt nånting så väsentligt som umgänge med familjen.

Men om nån av er har vägarna förbi så behöver mina boots putsas. Jag har sparat några femtioöringar om det kan vara mödan värt!

/Lilian Bokestig

Vaknade med ett ryck, pigg som en lärka, upp och fixade i ordning frukost, slog upp tidningen och… KOLLA! En stooor annons om att vi ska spela på julmarknad i ”obygden”! Coolt!!

Klippte glatt i ordning vantar utan fingrar så jag skulle kunna spela dragspel utomhus trots vinter och kyla.

Väl framme skulle vi gå till vår loge för att plocka upp våra saker. Men vart var logen? Där stod bara en gammal husvagn (en Cabby från tidigt 70-tal). Jodå, fint ska det va´, det var bara att packa sig in i detta mögelluktande hus på hjul.

Väl inne i husvagnen myste vi till det med lite framdukat saft och bulla´. Var det inte bra mysigt ändå att vara på "turné"? Jooodå! Men vänta...  Gungade det inte lite väl mycket så fort vi vickade på tårna? Det kändes som att vi skulle tippa när som helst! Undertecknad – som har lite husvagnsvana efter alla spelmansstämmor genom åren – anade ugglor i mossen och gick ut och kollade. Bomber och granater, skulle dom ha ihjäl oss?! Någon hade bara vevat ner ETT ben - av fyra möjliga - på detta ekipage, så det var ju ren och skär TUR att vi inte välte hela vagnen. (Ett tag var vi åtta stycken bulltuggande människor samtidigt där inne) Suck och stööön, det var bara att steppa runt i kylan, leta reda på den där manicken o veva ner resterande ben. Att hoppas på att nån "arrangör" skulle ordna den saken var icke på tal, det fanns nämligen inte en kotte så långt ögat kunde nå.

Nåväl, lite varm mat kanske skulle värma våra nedkylda hyddor?! Marknaden verkade inte ha kommit igång än, så utsvultna hittade vi efter mycket snurrande en lokal restaurang som lovade att vi skulle få maten i tid och hinna äta innan vårt storslagna framträdande. Efter 30 minuters julmustdrickande hade vår hunger övergått till ren desperation. Vi gick ut med en efterlysning på kocken och då visade det sig att de inte ens hade BÖRJAT med vår mat än (vanliga pizzor) så det var bara att, måttligt nöjda och o-ätna, åka tillbaka till marknadsområdet.

Då började nästa äventyr – att ta sig upp på scenen, dvs ett lastbilsflak med en vinglig anordning påhängd på ena kanten som någon hade mage att kalla för trapp! Lycklig över att levande ta mig upp med dragspel och andra attiraljer tog jag ett steg på flaket och... – oouuuiiiii! Någon skridskoprinsessa har jag aldrig drömt om att bli, men här hade jag chansen att göra blixtkarriär! Lastbilsflaket var halt som såpa, för det hade blivit nån ishinna, så en ny – lite mer spontan – koreografi tillverkades liksom på naturlig väg. Vi halkade omkring som små vantar i våra försök att ta några väl inövda danssteg. Nåväl, "lära så länge man lever" blev melodin - man är väl anpassningsbar!

Det hade samlats en hel skara av publik på torget, säkert en sju-åtta stycken stod där och hoppade! Ja, inte i takt med musiken alltså, utan för att hålla värmen.

Efter ett par låtar blev det riktigt otäckt, det svartnade nämligen för mina ögon! Men vänta, såg jag ett ljus i tunneln? Var det såhär det skulle sluta? Hade jag verkligen hunnit med allt jag ville i livet? Skulle hela livet börja passera revy nu?

Fast det visade sig att det bara var en säkring som hade gått till scenbelysningen, så en stund stod vi i totalt mörker o sjöng för de stackars frusna själar som nu tagit sig dit.

I tidningen hade man annonserat att det skulle vara julmarknad, men den hade dom nog flyttat till okänd ort, för det enda som fanns var ett stånd där man sålde hamburgare och korv samt en parfymaffär man kunde gå in och värma sig i.

Så om man ska se positivt på det - vi luktade väldigt gott på vägen hem i alla fall!

En vacker dag damp det in ett mail som skulle visa sig åsamka en rad intressanta händelser för Sweet Lillys del.

Uttrycket "minne som en guldfisk" har fått ett ansikte!

Gå in under fliken "Om oss" och sök reda på människan som heter Karina Nilsson! Där är hon/den!

Övningarna inför julshowen är ju som tidigare nämnt i full gång, och det finns ju bara ett sätt att komma framåt, det vet väl alla!

Häromdagen övade vi igen. Ja, damorkestern alltså! Vi är ju inhyrda till en julshow här i Sundsvall med premiär 27 november. Det kan tyckas långt kvar, men huvaligen vilken tid det tar att få in allt när man lider av teflonbesvär i hela huvet!

Jag läste en artikel i kvällspressen om en farbror som testamenterade alla sina tillgångar (som översteg 1 miljon kronor) till det äldreboende han fick sluta sina dagar på. De boende fick sen var och en skriva en lista på vad de helst av allt önskade att man spenderade denna stora summa pengar på.

ETTA på listan var...

En vacker dag damp det in ett mail som skulle visa sig åsamka en rad intressanta händelser för Sweet Lillys del.