Musiker = hovnarr?

Det HÄR tar jag som en personlig förolämpning!

Nu vill jag allvarligt talat veta exakt VAR i näringskedjan vi som kallar oss musiker rankas. Så kom igen gott folk - fä också för den delen - ge på mig bara! Vad har jag och mina gelikar egentligen för värde på arbetsmarknaden?

Idag rann både den berömda bägaren och mitt sinne över. Jag ska ge några korta skildringar som de flesta musiker kommer att känna igen sig i...

Ja visst ja! Somliga som läser detta kanske inte är musiker. För er kan jag leverera den kanske monumentala överraskningen att vi inte föddes som fix färdiga Åsa Jinder, Dregen eller Tomas Ledin. Birgit Nilsson sjöng ingen aria i barnvagnen. Yngwie Malmsteen översatte inte Paganini från violin till gitarr på dagis. (Även om han utan tvekan var ett underbarn och gjorde det i tidig ålder) Sannolikt skrev inte ens Paganini sina fyra oktavs arpeggion i vaggan han heller.

Däremot tillbringade varenda en av oss många, långa timmar i replokalen. Inte bara där förresten. Framför spegeln, dagdrömmande på bussen, i sömnen, överallt! Musiker blir man aldrig av en slump! Möjligen har någon talangfull stackare blivit det av tvång, men som Lill Lindfors sjöng; "Musik ska byggas utav glädje!" De allra flesta av oss har i vår strävan efter att bli musiker förskansat oss bildning via kulturskolan, folkbildningen och/eller akademiska studier. Det finns nämligen ingen självklart utstakad väg till detta yrke.

Någon kommer möjligen ihåg Fame som var en amerikansk TV-dramaserie för barn och ungdomar på 1980-talet. Handlingen kretsade kring ett antal elever vid musik- och dramaskolan New York City High School for the Performing Arts. Danslärarinnan miss Grant säger i inledningsvinjetten; "You've got big dreams? You want fame? Well, fame costs. And right here is where you start paying - in sweat!"
Riktigt så flashig var inte starten för de flesta av oss och några rikskändisar är inte alla heller. Icke desto mindre har vi investerat i tid, energi och pengar för att nå upp till nivån yrkesarbetande musiker. Så tro mig – We payed. In sweat.

Så var det de där skildringarna... Här kommer några:
En nära och kär musikerkollega till mig blev en gång uppringd av en dam som gärna ville beställa musikunderhållning till ett privat kalas. Det var inga som helst problem med att komma överens tills själva betalningen kom på tal. Damen flämtade förskräckt i luren när hon hörde gageanspråket och utbrast uppbragt; "Då låter jag hellre min systerson ta spelningen för en femhundring!" Varpå min kollega trött svarade; "Gör det. Fast det blir inte lika bra."

Det var alltså i damens ögon självklart att en yrkesmusiker av hjärtans lust skulle jobba en lördag för en femhundring. Hon tyckte att det var fullt rimligt att han glatt skulle komma skuttande och rigga anläggningen vid kl 16. Sedan sitta och vänta under det att hon och hennes sällskap åt middag, stämma upp vid 20-tiden till kaffet och underhålla till framåt 23 på kvällen. I bästa fall skulle han kunna packa ihop och vara hemma vid 01-tiden på natten. För en femhundring.

Yeah right!

Nån som på rak arm kan komma på något yrke som har den lönetariffen för ett åtta, tio timmars pass en lördag kväll? Fast det är klart, han skulle ju inte stå på scenen alla de timmarna...

Den här frågan känner nog de flesta musiker igen; "Men vad kostar det om ni bara spelar en halvtimme?"

I mitten på 1990-talet när jag arbetade som heltidsarbetande musiker blev jag rekommenderad tre veckors sjukskrivning för stämbandskatarr av en läkare. På den tiden hade jag inte eget företag utan vi spelade på något som kallades fördelningslista. Det innebar att varje arrangör var min tillfällige arbetsgivare och ansvarade för att skatt och sociala avgifter betalades. Följdaktligen vände jag mig med mitt sjukskrivningsintyg till försäkringskassan och väntade mig naivt nog ersättning under sjukskrivningsperioden.

Min första inbokade spelning vid det här tillfället var ett 45 minuters framträdande i Skellefteå, 40 mil ifrån mitt hem. På fullaste allvar ämnade försäkringskassan betala ut ersättning för; (Är ni med nu?)
Min årsinkomst, delat i 40 timmar per vecka, nedkokat till 45 minuters "faktisk arbetstid" på scenen. Fantastiskt! Man kan föreställa sig den nitiske tjänstemannen som meddelade mig detta. Trodde han på sig själv när han vidhöll att mitt faktiska arbete var på scenen och ingen annanstans?

Jag utgår ifrån Sundsvall och en hastig överblick över min spelplan det året visar:

Vecka 12
Tors: Mucky Duck, Umeå, trubadur, 3 x 45 min
Fre och lör: Hemavan, After ski med bandet, 90 min

Vecka 13
Ons: Klockutdelning SCA Villa Marieberg Sundsvall, 2 x 30 min
Fre: Pubafton Gävle, 3 x 45 min
Lör: Café´August Hudiksvall, scenshow med bandet, ca 50 min

Det gör i runda slängar nästan nio timmar effektiv speltid. Så jajemen. Jag förstår precis hur o-musiker och tjänstemän på försäkringskassan resonerar. Satan i gatan vad vi har bra betalt per timme!

Sådan här extrem dumhet kan tära på ens tålamod till bristningsgränsen. Och idag gick sprinten.

Vi fick en spelförfrågan av en kvinnlig organisation bestående av betydligt bättre bemedlade damer än den kategorin jag tillhör. Då har jag ändå idag en anställning, dock som kulturarbetare, men med fast inkomst varje månad. Vars lön inte tillnärmelsevis motsvarar medelinkomsten hos nämnda organisationsmedlemmar. Ett faktum som utan tvekan bidrog till att undertecknad exploderade.

Det skulle vara väldigt enkelt att avfärda mig som en avundsjuk "wannabe-rich-bitch", en misslyckad gnällkäring. Gör gärna det om du vill, men säg det gärna rakt i mitt ansikte i så fall! Och framförallt - lyssna klart på vad jag har att säga.

För naturligtvis skulle jag gärna själv vara "välbärgad"! Jag har länge varit ensamstående mamma till mina två underbara barn. Självklart skulle jag ta ner månen till dem om jag kunde! Jag har tänjt på gränsen för vad jag orkar, härdar och kan stå ut med för mina barns skull. (Men den musikaliska/filosofiska diskussionen sparar jag till ett annat forum)

Den absoluta gränsen för vilken idioti jag klarar av att hantera nåddes idag när denna organisation EFTER lämnad offert (som för intresserad är femsiffrig) erbjöd 1000 svenska riksdaler för oss TRE musiker. Men det var ju för den goda (extremt luddiga) sakens skull som vi hjärtans gärna var välkomna att spela en måndag kväll i december när damerna har sitt möte.

My ass! Up yours! Fuck U all the way! Spela apa gör ni alldeles utmärkt själv så jag stannar hemma den kvällen. Jag bokar tvättid, lagar korvstroganoff till min son och ägnar mig åt nånting så väsentligt som umgänge med familjen.

Men om nån av er har vägarna förbi så behöver mina boots putsas. Jag har sparat några femtioöringar om det kan vara mödan värt!

/Lilian Bokestig