Villman så gå´re

Ett eventbolag i Stockholm, numera Villman produktion, skulle fira namnbyte och ny hemsida. Detta mail var bara en liten ”förhandsinbjudan”. Den riktiga inbjudan skulle komma lite längre fram.

HURRAAAAA, vi skulle få gå på PAARTY i storstaaaan!

YEEES, here we come!!

 Tre glada lärkor agerade snabbt:

1. Reserverade 1, 5 semesterdag.
2. Bokade tåg. (Perfekt, SÅ tidigt ute blev det bara 95 spänn per resa och person!)
3. Bokade hotell. (Hotell Micro, skitbilligt! Kanon för festsugna fattiglappar!)

NU började den stora planeringen! Herregud, BARA tre månader kvar, VAD skulle vi ha PÅ oss?

Ivrigt väntade vi på den ”riktiga” inbjudan, men veckorna rullade på utan livstecken. Vi ville ju inte heller verka som ivriga lantlollor (som vi i sanningens namn var/är…) så vi försökte verka coola och oberörda inför det skräckscenario som började ta form inom oss – nämligen att vi nog egentligen INTE skulle ha fått denna inbjudan från början… Vi kanske bara råkade slinka med i utskicket av misstag… Milda Matilda, hemska tanke!

Tre dagar innan avsatt datum tog jag mod till mig och ringde för att kolla hur läget låg. Jomen jisses, vi var SÅÅ välkomna! Inbjudan hade nog bara kommit bort!

YEEES! Here we come!!

Trots den tidiga vetskapen om evenemanget infann sig nu ändå denna panik med klädval. (Hur är det möjligt?) Finstass och högklackat! Hann ju inte i förväg testa att GÅ i dessa snygga skor, men va tusan, fin = lida pin, det vet ju alla! Frissabesök lades precis innan tågavgången, för nykammad måste man ju vara!

Väl på tågstationen visade det sig att tåget var inställt och ersättningsbuss satts in – som hade GÅTT 30 minuter innan ordinarie utsatt tågtid! Utan att berätta det för OSS!!! (Plus ca 40 andra som inte heller stod o småfnissade direkt!)

NU började det se riktigt illa ut. Skulle vi ta buss alternativt egen bil ned blev ju förseningen alltför stor, då skulle vi missa halva – eller hela - partyt ju! Ingen kunde svara på hur vi - plus de andra 40 o-fnissande resenärerna - skulle transporteras.

66,6 % av Sweet Lillys tyckte vi skulle steka hela resan, men 33,3 % (undertecknad som just varit hos frissan) ville inte ge upp NU, när vi var så NÄRA!!

DÅ gled det upp en buss bredvid oss med en chaufför som TRODDE att det kunde stå ett tåg i Hudiksvall och invänta, men det var inte säkert! Okej, vi chansade, hoppade på bussen, åt naglar och svettades. Faktum är att det faktiskt STOD ett tåg i Hudiksvall – visserligen ifrån ett annat tågbolag, men vi fick åka med (tack X-trafik) trots att vi inte hade giltiga biljetter.

Väl ombord kom nästa dråpslag. Vi skulle förmodligen INTE hinna med det tåg som skulle gå från Gävle och söderut, för det skulle avgå 3 minuter INNAN vår ankomst!!! TRE ynkliga minuter! Ingen kunde ge slutgiltigt besked förrän vi hade passerat Söderhamn…

Spänd väntan, men skam den som ger sig. Tåget lyckades köra in tid så vi HANN!

YEEES! Here we come!!

Vi skulle nu ”bara” bli 1 timme försenad, så vi skulle inte hinna till hotellet och byta om o kamma oss… eh…

Sagt och gjort, det var bara att plocka fram klädombyte, borste, smink, hårspray, tandborste och allt diverse där i tågvagnen. Förvånade passagerare fick nöjet (?) att se förvandlingen från vardag till fest mellan sträckan Gävle-Stockholm (inklusive klädombyte) – allt detta utan spegel vill jag bara tillägga! (Spegling skedde lite senare på Centralens toalett…)

Full fräs mot Vasateatern i högklackat med all packning! (Skorna var kanske liiite för höga ändå. Ajje!)

Utanför ingången låg en röd, fin, lång matta och en gullig herre (nä, han låg inte, han stod) som spelade saxofon. Innanför var det heeelt tyst och tomt! Det enda vi såg var ett stort, stort bord fullt med blomsterarrangemang av alla de slag! NEEEEJ, inte DET också!!! Vi hade glömt att köpa med oss nåt! Milda Matilda multiplicerat med hundraåttiosju! GUD va pinsamt!!! Tur att ingen stod och hälsade välkommen!

Tassade fram till garderoben och lastade av all packning på den något snopna garderobiären. Då hörde vi avlägsna röster! Vår mest nyfikna Sweet Lillys-medlem började tänka högt:

-         TÄNK om det är nån kändis här!

Vi smög försiktigt fram till öppningen där alla tydligen stod och lyssnade på nåt tal. (Ja, efter att de hade glidit fram på röda mattan, blivit fotograferad, vinkat lite till sina polare, intagit välkomstdrink med tillhörande lyxiga snittar och minglat med alla i en timme, medan vi satt på tåget! MORR!)

Min kära vän och kollega behövde då INTE undra särskilt länge beträffande ”kändisskapet”. När vi stack in våra tre norrländska näsor i lokalen var det som att bläddra i typ, tja, inte vet jag, Hänt i Veckan kansche!? ”ALLA” var väl inte där, men tillräckligt många om man säger så! Den första jag såg var Sven Wollter! Sen gled blicken vidare till… Josefin Bornebusch, Michael Nyqvist, Peter Dalle, Christer Björkman, Stefan Sauk, Cecilia Ljung, Robban Broberg, Nanne Grönwall, Anne Li Rydé… o.s.v, o.s.v…

Buffédags! Högg tag i tallrik, lastade på mat, hämtade en öl och fick tag på ett litet runt ståbord. Perfekt!

DÅ tog skräcken åter tag i oss! TÄNK om vi skulle stå här ensam hela kvällen som tre panelhönor ifrån den norrländska skogen!! Vi hann inte mer än tänka tanken då en röst sa:

-  Hej, kan jag stå med er och äta?

Glatt överraskade för att vi skulle få sällskap vred vi våra huvuden, och där stod Cecilia Frode! Urtrevlig och cool tjej kan jag bara tillägga!

Sen förflöt kvällen i samma anda! Folk var trevliga och alla pratade med alla!

Helt plötsligt skrek vår kära vän och kollega rakt in i våra öron!

-  Agneta!

- Ja, jo, exakt, hon som bjöd in oss till detta heter Agneta, ja!

- Jamen det är ju AGNETA!

- Jaa, jaa, ta det lugnt nu, vi VET att hon heter Agneta!

Sen tappade hon talförmågan totalt och bara pekade. (Det är FULT allt peka, vi vet, men ändå, vem kunde hindra henne i hennes chocktillstånd!)

Då vände vi andra på skallarna och ja, jo, det var ju faktiskt en livs levande legend som satt där - Agnetha Fältskog!

Finfina uppträdanden var det också, Richard Wolff, Bröderna Rongedal, Jonas Gardell, Maria Möller m.fl. Sen helt plötsligt slog nån på värsta discomusiken. NU skulle här stuffas! Men vid det laget hade mina fötter lagt in om skilsmässa från de nyinköpta skorna, så nu stod jag där i strumplästen och försökte se världsvan ut – om än dock något kortare i rocken.

Denna händelserika och intensiva dag avslutades således briljant med att vi studsade runt till Earth Wind & Fire med bröderna Rongedal. Undertecknad i – vid det laget - skitiga strumpor!

Nöjda och glada, med ömmande fötter, packade vi ihop vårt pick och pack och strosade till hotellet, för att sedan dagen efter vända hemåt mot den vanliga varda´n, till våra kontorsstolar hemma i Sundsvall…

Det är ett väldigt tufft och krävande jobb att vara på kändispartaj! Tänk på det när ni läser Hänt i veckan nästa gång!