Bandyklubba versus teamutbildning

Eftersom vår underhållning lutar mer åt det finstämda än åt klapp och klang och allsång på borden, så blev det en hel del tankemöda och repande som ägnades åt att skräddarsy repertoaren. Tur för oss att hövdingen i damorkestern är en fyndig producent – ja, förutom att hon kan trolla med dragspelet! Mycket nöjda med upplägget tog vi så kontakt med arrangören för att fixa med det praktiska.

Till vår förskräckelse visade det sig att soundcheck skulle ske 09:00 på morgonen. (Alltså vid en tidpunkt som definitivt ägnas åt skönhetssömn om söndagsmorgnarna) Lägg därtill restid och reveljen skulle behöva gå 04:30. Inte bra! Inte bra alls! Basistskan satte sig på tvären direkt. Men då kommer vår kapellmästarinna på den lysande idén att vi bygger ihop spelningen med lite välbehövlig personalvård!

Eftersom vår bandboss är en både driftig och påhittig person hade hon raskt strukturerat en finfin lösning. Så här såg schemat ut:

Lördag 10:00 – avresa från Sundsvall

14 mil senare – matintag i Söderhamn, samt inköp av vin inför aftonens myyyyskväll.

Ca 15:00 – ankomst Uppsala.         

Skräddarsydd underhållning av damer, nämligen shopping! Tjoho! (Damma av kreditkorten bara! Bring it on!)

Middag på urgullig liten italiensk restaurang. Jippi!

Övernattning med vin och tjejsnack på hotell. Basistskan jublar!

Dessutom innebar hela konceptet att en nära väninna till oss alla kunde följa med. Detta skulle visa sig vara ett genidrag med tanke på vad som komma skulle!

Nu åker vi!

Vi höll schemat med militärisk precision. Kapellmästaren började försynt klaga på att hon kände sig sjuk när vi startade på morgonen, men det ignorerade vi med den totala hänsynslöshet som besitter alla kvinnor med fokus på shopping.

-         Kör nu och klaga inte! Glöm inte bolaget i Söderhamn!

-         Jag tror jag har feber…

-         Skärp dig! Det här var faktiskt din idé! Nu ska vi ha roligt och hör sen!

Ååh, så roligt det blev! Likt en gräshoppsinvasion i Kina forcerade vi varenda butik värd namnet i Uppsala. Vår dragspelande bandboss började anta en allt blekare ansiktsfärg allteftersom dagen led – ja, förutom de färgglatt feberrosiga kinderna då förstås! Självklart ignorerades detta. Vi är ju kompisar för guds skull och då får man (hon) ju ställa upp! Nu skulle vi ju umgås för tusan!

Även punkten ”middag på urgullig liten italiensk restaurang” prickades av med minutiös exakthet. Där påpekade vi pedagogiskt att vi faktiskt behövde varsitt glas rött till pastan men att det nog inte var att rekommendera för en sjukling. Dessutom behövde vi ju chaufför till hotellet.

Hotellet ja! Hela jäkla byn var fullbelagd! Stan var invaderad med bandyspelare och supporters av nån underlig anledning och till vårt stora förtret. Men på Arlanda fanns det rum! Och eftersom vi är positivt inställda och inte tänker låta oss nedslås av små petitesser så räknade vi fiffigt ut att ett litet stopp på vägen dit för inköp av lite smått och gott skulle bli fina fisken till vårt vin som vi minsann tänkte mysa till med på kvällen. Jajemen, och chaufför hade vi som sagt…

Belamrade med shoppingkassar, mätta och belåtna efter maten, knallade vi till bilen som stod så vackert parkerad invid självaste domkyrkan. Vi det här laget började vår kära kapellmästare se märkbart medtagen ut. Men så hade vi ju också tagit shoppingrekord och vi andra var faktiskt också ömma i fötterna!

-         Ryck upp dig chefen! Frakta oss bara dit vi ska så kan det faktiskt hända att vi tippar i dig ett litet glas i medicinskt syfte, så ska du se att du är i toppskick på gig i morgon!

Jodå, vi kan minsann vara riktigt sympatiska och förstående emellanåt. Så vår dragspelande väninna torkade kallsvetten ur pannan och satte sig bakom ratten, la i backen och…

PANG!

Vad nu? Parkeringen är ju tom! Fast smällen lät som att vi kört rakt in i en lastbil. Försiktigt i med ettan och rulla framåt… PANG! IGEN! Men vafaaaaan! Ut och titta under bilen. Ingenting. Efter ytterligare ett försök med backen insåg vi att nåt utan minsta tvekan totalhavererat på bilen.

I exakt det här läget sätter sig så vår febrige chaufför med armarna i kors och konstaterar:

        -      Ja med den här bilen kommer vi ingenstans.

        -      Men…? Vi ska ju ända till Arlanda?

        -      Inte med den här bilen i alla fall!

        -      Jamen…Vad gör vi då?

Mayday Mayday! Mork calling Orzon! SOS! 112! Cityakuten! Nån! Hjälp!

Lördagkväll. Sankt Eriks torg, i den plötsligt hotfulla skuggan av domkyrkan.  Inte en endaste liten tältsäng att tillgå i hela Uppsala. Vad göra? Nära väninna till oss alla kommer på svaret: Taxi!

Våra kreditkort som tidigare använts med liv och lust för livsviktiga inköp såsom klänningar, coola jeans och andra livsuppehållande ändamål, fick nu åter motvilligt träda i kraft för att rädda oss.

Stackars taxichauffören uppviglades till att ringa varenda människa han hade i sin telefonbok för vi krävde rätten att bli räddade! Vi måste ha en bilmek! Nu! Han gjorde vad han kunde men vad som egentligen sades kan tyvärr inte förtäljas för det mesta skedde på ett språk vi inte förstår… Många riksdaler kostade det ut till Arlanda. (Ungefär lika mycket som de galet snygga skor undertecknad hejdade sig från att köpa tidigare på dagen.)

Molokna traskade vi in på hotellet och räknade snabbt ut att ett litet glas vin skulle få oss på bättre humör! Våra planer på ost, kex och marinerade vitlöksklyftor fick ge vika för den bistra verkligheten i form att pyttesmå påsar med grillchips som receptionen kunde stå till tjänst med. Världens minsta tv fick stå för underhållningen.

Det blev ingen vidare myskväll. Vår alltid så optimistiska kapellmästare gick ned för räkning med hög feber. Möjligen kan den, febern alltså, ha stigit nån extra liten grad på grund av att hon faktiskt också äger (ÄGDE, viktig not av kapellmästare) bilen som stod parkerad, havererad och övergiven på ett torg i Uppsala till den facila kostnaden av tjugo kronor i timmen. (25 kr om jag får be! Kapellmästares not)

Showtime

Dagen D. Vår intill perfektion finslipade underhållning skulle nu levereras för 900 förväntansfulla gäster! Come hell or high water! Vi dör hellre än att vi gör en dålig spelning!

Nära väninna till oss alla tar över rollen som kapten. Taxi tillbaka till Uppsala bokas. Tåg hem till Sundsvall bokas. Vi får skarpa order att från scen efterlysa bilmekaniker. (Herregud, bland niohundra bandysupporters må det väl för tusan finnas NÅN rackare som kan undsätta damer i nöd! Vem vet, han kanske är en pudding rent av?) Alvedon trycks ner i kapellmästaren, som faktisk inte alls är i toppskick längre…

(Inte blev det bättre av alla skrattsalvor hon möttes av när det i efterlysningen framgick att det gällde en Citroen...! Återigen en not ifrån kapellmästare!)

Så är det showtime.

Jag var där. Jag vet. Vi gjorde en kanonspelning! Trots att kapellmästaren knappt fick ur sig en ton och bara på ren vilja lyckades spela klockrent.

Äntligen hemma!

Med armar lika långa som på en gorilla klev fyra trötta damer av tåget i Sundsvall sent på kvällen. Med hem kom alla instrument och tidigare nämnda shoppingkassar men ingen bil. Dock gjorde vår efterlysning på hjälp från scenen susen! Bilen bärgades till verkstad.

Den hämtades en vecka senare och där rök gaget, (PLUS hela min månadslön om jag får be! Kapellmästares not) men det är ju världsliga problem. Vi lärde oss att vi faktiskt inte bara spelar bra ihop. Vi håller ihop!

Tack spelkompisar och nära väninna till oss alla för att ni finns! När jag blir pensionär kommer förmodligen just det här giget att vara ett av de jag berättar om!

Vid pennan Lilian, basistterrorist